dea och nina

Nar jag gar i pa FB, sa vill jag alltid att Malin ska ha skrivit, det ar nastan mer spannande an nar nagon trevlig kille skriver, jag gillar att lasa din langa brev. jag gillar att fa skriva av mig om X och jag gillar att lasa om vad som hander hos dig. jag gillar att planera.
M har med en blogg. en javligt bra sadan.
inlagget nedan kommer fran den.  En liten historia om packning. Laste den precis och ligger pa golvet med magkramper och tarar i ogonen. Kan inte riktigt sluta skratta. hela situationen var sa jobbig att.. na jag kan inte beskriva.. hoppas ni med ser det roliga. 

x dea

Packlistor

Alltid när jag ska någonstans så måste jag skriva listor, på vad man ska packa ner. Packlistor alltså.
Det är bra för då kan man inte glömma något.
Jag kommer ihåg förra året vid denna tiden när jag o Dea skulle till Åre. Då skrev vi massa olika listor, planerade lite smått bara för att fördriva tiden.

Vi var ganska försenade när vi åkte in till stationen på grund av all trafik. Öresundståget skulle gå klockan 19 nånting och vi var ganska medvetna om att klockan var farligt nära sju när vi stod vid ett rödljus.
När vi kom fram fick vi hjälp att lasta av all packning och sen var pappa borta. Där stod vi med varsin stor väska, kuddar, två stora boardbagar, någon väska med all mat+ dricka (svin tung) påsar med sovsäckar, lite lösa saker som hjälmar och en påse med något annat som tidningar och godis m.m. Det var iallafall väldigt mycket och med en snabb blick på varandra, all packning och klockan började vi lasta på varandra alla väskor och saker. Vi märkte snabbt att den ena boardbagen, fylld med en bräda, flera par skor, jeans, flera liter vin o annan dricka, och jackor var tyngst. Dea åtog sig uppdraget.
Efter några stapplande steg insåg vi att detta inte gick särskilt snabbt, och jag sprang iväg för att hämta en vagn. Med en femkrona i ena handen försökte jag få in den i vagnen men efter några försök och svordomar gav jag upp. Tittade mig omkring efter några andra vagnar men alla var upptagna. Jag sprang tillbaka till en frågande Dea och sa att vi kunde glömma vagnen. Vi påbörjade snabbt plan A igen och taxichaufförerna tittade roade på.
Hela tiden fick vi stanna och byta grepp och vi blev mer och mer stressade att vi inte skulle hinna med tåget. Jag fattar fortfarande inte hur Dea lyckades men hon kämpade på med 100 kilos boardbagen... Jag tappade hela tiden min kudde i marken, och alla människor som stod och kollade på vårat "maraton" hade inte ens en tanke på att fråga om vi behövde hjälp.

Väl framme vid tåget kollade vi på biljetten vilken vagn vi skulle till. Dea dumpande bagen och sprang längst hela hela tåget med rullväskan halvt hoppandes och släpandes efter sig för att leta reda på våran vagn. Allra längst bort såg jag henne stanna och vinka. Då stod jag med all packning själv och undrade hur sjutton detta skulle gå och började sakta lyfta bort allting. Dea kom snabbt tillbaka till undersättning och vi fick småspringa längst hela perrongen medan alla som redan satt sig på tåget fick sig en föreställning utanför fönstrerna. Om vi inte hade haft så fullt upp med att oroa oss för att hinna hade vi nog också skrattat...

Äntligen vid våran vagn andades vi ut och kände hur grymma vi var som hade hunnit. Våran självkänsla var på topp igen och vi tog tag i  den stora boardbagen för att lyfta upp den på tåget. Den rörde sig inte en centimeter.
Lite panikartat tog vi ett nytt tag och kämpade som attan tills vi tillslut fick upp den på tåget. Vi fick blickar från dom som stod och såg på och några mumlade att vi nog skulle tänkt lite på tid och bättre packning nästa gång.
Vid det här laget hade våran stress slagit över till irritation över dom som stod och småmyste i gången och bara var i vägen. I våran kupé märkte mamman med de två barnen genast detta när vi slängde in alla våra väskor och fräste till dom andra att dom nog borde flytta lite på sig. Hon föste snabbt ut sina barn från kupén och lovade dom godis i restaurang-vagnen när dom frågade varför. När vi fick gott om plats i kupén så spenderade vi ungefär 10-15 minuter på att få upp den största rullväskan på hyllan längst upp och efter det kunde vi äntligen andas ut.
Sen kom vi på att vi bara hade ställt boardbagen i gången så Dea gick ut och kom efter ett tag tillbaka nöjd med sig själv. Hon berättade att hon hade flyttat ut alla andras väskor i gången och själv ställt in våra boardbags på dom platserna för "där vet ju alla att man ställer skidorna!". Jag ryckte på axlarna och efteråt kunde vi tillslut slappna lite tills tanken slog oss hur vi skulle kunna hinna att få av allt igen när vi väl var framme...Och tåget började rulla.
Men de dagarna i Åre blev ju iallafall hur bra som helst!

    
2008-jan-25 @ 18:00 pm